moa gullbrand

Hej! Hoppas allt är bra med er. Här är det underbart. Vi myser och tar det så lugnt som det bara går och precis just nu ligger pappan med sin dotter i famnen och sover gott. Jag njuter av en kopp kaffe och lugnet. Vet att det troligen inte kommer vara så här hela tiden så vi passar på att njuta. Jag blir nästan orolig då jag förväntat mig något helt annat. Blir orolig då det gått 2h och hon inte ätit fast jag vet att det räcker med var 4e timma, och trots att hon åt några timmar tidigare får jag ont i hjärtat av orolighet när jag tycker att hon inte äter så mycket som hon borde vid en amning. Och trots att det just nu gör skitont att amma (hon verkligen biter sig fast i bröstvårtan när hon är hungrig) så blir jag helt lycklig när det gör så där ont att öronen krullar sig, för då vet jag ju att hon äter bra!  Men gissar på att det är livet som mamma va? Ständigt orolig och skulle göra vad som helst för denna lilla varelse. Jag är så otroligt lycklig att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen faktiskt, det riktigt värker i hjärtat. Och jag kan säga att det är värt all smärta och allt jobbigt under graviditeten för att få komma hit, utan minsta tvekan. Nu när det är lugnt tänkte jag passa på att dela med mig av hur förlossningen gick till, vad säger ni om det? 

 

Den 11e hade vi alltså planerat snitt. I lördags bestämde jag och Jennifer oss för att ses och fika på stan. Som ni vet hade jag haft lite förvärkar innan men inget regelbundet. Väl på stan var det jobbigare än vanligt att gå runt, kände mig nästan illamående då magen kändes ännu tyngre än vanligt och spände åt. Vi gick runt en stund och hamnade på Waynes där vi satt i flera timmar och pratade och fikade. Hela tiden strålade det sån hemsk smärta i ryggen och tillslut fick jag två ipren av Jennifer för att se om det hjälpte. Efter en timma utan verkan pratade vi lite om att jag kanske borde ringa förlossningen och åka in för en koll, mest för att jag var så himla less på dessa förvärkar och ville ha någon sorts bekräftelse på att det var helt okej att ha så här ont, så jag slapp oroa mig. Tror Jennifer var mer orolig än mig faktiskt, och när jag ringde förlossningen och hon ville att jag skulle in på en koll tänkte jag precis som alla andra gånger vi varit inne, att det bara var en rutinkoll och att vi skulle få åka hem en timma senare. Jag ringde Tomas och han reagerade precis likadant. I bilen satt vi och pratade om vad vi skulle göra när vi var klara, om vi kanske rentav skulle ut och äta på direkten, det här skulle ju gå snabbt! 

 

Väl inne blev vi som vanligt kopplade till CTG, vilket var väääldigt oregelbundet, blev nästan arg då jag kände mycket väl när det var en hård sammandragning som gjorde ont men inget syntes på skärmen. Så tillslut rättade jag till dosan och vips syntes dom! Och oj vad kurvan gick upp, hade uppemot 50 på skalan och förut har jag alltid legat på 12-20 %. Efter det kom barnmorskan in och ville känna på tappen för att se hur det såg ut. HA! tänkte jag, den kommer vara lika stängd som vanligt. Efter att hon hade kännt berättade hon att jag faktiskt var öppen. "Du är ju i latensfasen!" och jag utbrast, "så det är på riktigt?!". Jo det var på riktigt haha. Trots det var hon väldigt lugn och sa att jag troligen skulle få en bricanylspruta och sen kanske snittet skulle tidigareläggas, men absolut inte ske nu på helgen, för så akut var det inte. Jag fick sprutan och vi gjorde oss redo för att få komma hem på någon timme. Väl inne på rummet kunde jag inte sitta still trots sprutan, det gjorde så jädra ont och jag stod mest och vaggade fram och tillbaka och försökte andas. Tillslut ringde jag på klockan och sa att nä, sprutan hjälper bannemig inte alls. Barnmorskan kallade på doktorn som kom in och kände på tappen och frågade sen "Hur känns det Moa, tror du att du kan slappna av och åka hem och sova en stund?". Just då hade jag jädra ont och sa bestämt "Nä, det finns inte en chans!". "Okej," sa läkaren, "då ringer jag narkosen så kör vi." "va? NU?" Och sen gick allt snabbt. In kom barnmorska och hennes student och jag frågade om Tomas hann åka hem och hämta bb-väskan, vi tänkte ju att det skulle ta några timmar. "Nejnej" sa hon, "om en timma är ni föräldrar". Här satt vi mest i chock, visste inte riktigt vad vi skulle göra. Jag började må illa och tänkte bara på att jag var trött och att jag inte alls var redo att bli mamma nu. Vi hade ju en vecka till att förbereda oss!

 

 

Efter en stund kom Narkosläkaren som var vääldigt speciell haha. Hon förklarade att det var tre saker som skulle bli jobbiga: 1. När hon skulle sprita min rygg, för det var iiiiskallt. 2. När hon stack mig med bedövningsprutan. 3. Hennes ständiga babblande. "Du får se vad du tycker är värst, jag är säker på att det kommer vara mitt prat!". Hennes lite konstiga sätt gjorde mig betydligt mycket lugnare och det hjälpte att hon fick mig att skratta. Väl inne i operationssalen fick jag sätta mig på britsen, här skakade jag av nervositet. Var så rädd för själva bedövningen. En sköterska höll i mig hårt, kommer ihåg att hon var så himla varm och mjuk, det gjorde mig lugn. Jag fick luta mig mot henne och skjuta ryggen som en katt och sen började narkosläkaren sprita ryggen, det var klart obehagligt med allt det kalla. Efter det var det dags för sprutan, och det gjorde ont men absolut hanterbart. Sköterskan som höll i mig och Tomas pratade lugnt med mig och berättade hur duktig jag var och jag profylax-andades för att hålla mig lugn. Och vips var det över! Sen började hon hålla på med själva ryggmärgsbedövningen, det var lite läskigt när man kände nålen och i en sekund gjorde det ont och sen spred sig en varm känsla i fötterna och rumpan och vips kände jag ingenting. Jag blev nerlagd på britsen och barnmorskan kom in och satte katetern, vilket jag inte kände alls. Vet ni vad som gjorde mest ont under hela snittet? 1. Blodtrycksmanschetten som tryckte på armen. 2. Syrgasen i näsan! Haha jäklar vad jobbig den var, hatade den från första stund. 

 

Sen kom läkarna in och började känna på magen, jag kände inte något förutom lite tryck och sen satte dom igång. Allt jag fokuserade på var Tomas ögon och hans lugna röst och helt plötsligt - ett högt barnskrik. Jag tror faktiskt mitt hjärta stannade. Tomas med. Och fram kom dom, med en slemmig men oj så vacker liten varelse. Hon satt fast i navelsträngen och kommer ihåg att man inte kunde se om det var en flicka eller pojke. "Vad är det för något?" Var nog en av mina första frågor. Och så fick vi se att det var en liten tjej. Snabbt fick jag hålla handen på hennes huvud innan barnläkare och tomas och barnmorska försvann ut. Efter det här började dom sy, det kändes bara som lite tryck och som att någon gungade mig lite och jag försökte fokusera på annat än det där slurpande ljudet när de sög ut fostervatten... Ville bara att tiden skulle gå så jag fick träffa min bebis. Tomas följde som sagt med ut och hon hade väldigt svårt att få igång andningen. Något jag förstår måste varit otroligt läskigt. Efter en stund kom en sköterska in och berättade att hon hade lite svårt att andas rätt, vilket var helt normalt eftersom hon hade vätska i lungorna och att Tomas och bevisen var uppe på barn 4 för att få lite hjälp. Konstigt nog var jag inte så orolig. Kändes som att de hade bra koll och vi var väl förberedda på att hon skulle ha det lite kämpigt i början. Efter ungefär en halvtimma var läkarna klara och jag blev flyttad till förlossningen för att få vila lite. Eeeeh vila?! När min bebis är någonannanstans? I ungefär 2 minuter kom Tomas, bebisen och ett helt team med sköterskor och läkaren in och jag fick hålla i henne snabbt och dom förklarade att hon skulle få ligga på barn 4 en stund och när min bedövning släppt kunde jag få komma upp. 

 

När de gått låg  jag och smsade Tomas för att få veta hur allt var, om hon andades osv. Han mmsade bild på bilder och förklarade att allt var lugnt, att hon bara behövde en slang i näsan. Var sååå jobbigt att vara utan henne och ju mer bedövningen släppte desto mer kliade det på kroppen, herregud vad det kliade! Efter ungefär en timma kom Tomas ner och vi fick det berömda födelsedagsfikat. Här passade vi på att ringa föräldrar och vänner och berätta nyheten, ingen visste förutom Frida att det ens var på gång. 

Efter en stund fick vi äntligen komma upp på barn 4 och jag kommer aldrig glömma känslan när jag fick hålla i henne och se på henne...åh börjar gråta bara jag tänker på det. Där låg vi i fleraflera timmar och bara tittade på henne. Det bestämdes att hon skulle ligga kvar över natten och komma till oss på morgonen. Tror ni jag sov mycket? Vid klockan fem var jag redo att åka upp igen och jag var riktigt förbannad på sköterskorna som kom in vid halv åtta och frågade varför jag ville åka upp dit nu, så tidigt? Jädra idioter tänkte jag haha. Vid nio fick jag äntligen åka upp och klockan tio fick vi alla komma ner till BB på riktigt. ♥

 

Dagarna på BB var jättebra. Hjärtat sov på mig hela natten och hela dagarna, tror vi kan räkna minuterna hon legat i sin egna säng haha. Hade väldigt ont men kände verkligen förbättring för varje dag och just nu gör det ont om jag använder magmusklerna men annars går det ganska så bra! Har ont i hela kroppen men tror att det är på grund av omställningen att sova hemma istället för en hård sjukhussäng. Sista natten på BB fick förresten inte Tomas sova kvar då fem kvinnor skulle få barn samtidigt. Det är första gången jag gråtit helt hysterisk. Vill inte vara utan honom och var rädd att jag inte skulle kunna trösta henne om hon var ledsen, speciellt när jag inte ens kunde ta mig ur sängen själv. Behövde ju all hjälp! Men vi överlevde natten utan speciellt mycket sömn och det var verkligen en lättnad att få komma hem dagen efter. 

 

Så, puh! Där har ni det. Sammanfattning av mitt akuta snitt: För det första, när en sköterska kom in och sa; "Ja just det, du födde med akut snitt" skrattade jag gott och sa "nää, nu har du nog fel! mitt var faktiskt planerat". För precis så kändes det! Allt var så otroligt lugnt och sansat och tror verkligen inte att jag hade kunnat få en bättre upplevelse än så här. Det var helt enkelt perfekt, trots att det gick snabbt! Det negativa jag kan komma på med snitt var smärtan efteråt, hade nog inte tänkt på det så mycket. Så ja, det gör jäkligt ont efteråt, men inte så att man inte står ut. Tror förresten att man har ganska ont efter en vanlig förlossning också. En i vår föräldragrupp födde samtidigt och fick en hemsk komplikation och fick opereras efteråt, och när jag hörde det kändes det så skönt med mitt snitt. Nu säger jag inte att sånt händer alla! Det går ju bra de flesta av gångerna! Om det blir en till förlossning någongång vill jag nog ha snitt igen, för det var verkligen så himla bra för mig. 

 

Det var självklart jobbigt att hon inte fick ut allt vatten men finns inget som säger att det inte händer vid vanlig förlossning. Tyckte inte att det var så jobbigt att jag inte fick upp henne direkt då huvudsaken var att hon mådde bra. Har aldrig kännt att jag inte kunnat "knyta an" till henne eller något sådant, snarare tvärt om. Lite jobbigt var det också att hon fick ersättning i början då vi hade svårt att få igång amningen på rätt sätt. Men just nu funkar det som sagt toppen med amningsnapp och BVC-sköterskan jag pratade med idag sa att det är vanligt att dom inte får något bra grepp och att det brukar lösa sig efter några veckor. På fredag kommer hon hit och jag längtar då jag kommer bomba henne med alla frågor och oroligheter jag har. Ett tips till alla, varesig du är gravid eller nyblien mamma: Google har inte alla svaren. Visst blir man glad när man hittar svaret man sökte efter, bekräftelsen på att du gör rätt. Men ALLTID finns det folk som skrivit helt fel saker och dessa, även om de är få hänger kvar som en klump i magen och försvinner inte. Så google klarar man sig utan! Hör ni det? Bra!! 

 

Nu saknar jag min lilla klimp så mycket att det värker i kroppen, men nu vet ni hur förlossningen gick till, fråga om ni undrar något =) kram!