Utveckling, hormoner och sol
Hej! Kikar in här lite snabbt medan familjen sover. (Klockan är 07.30). Jag som annars sover mycket sover väldigt lite för att vara mig här, kanske är det för att det är ett nytt ställe? Kan som sagt inte ladda upp bilder här då internet lägger av då men lovar er en bildbomb sen!
Vi har en helt fantastisk semester hitills. Dagarna är verkligen som i en dröm. Sol och sådär varmt att man helst ligger i poolen/havet. Vi leker i poolen med Melina som knappt vill kliva upp, bygger sandslott vid havet minst 2 gånger under dagen och så ligger vi i stora sängar och läser (okej det får mest jag göra). Det är så lugnt och skönt och perfekt! Det enda "negativa" på kvällen är att vi inte hittat någon toppenresturang här. All mat är god men inget "wow". Men vi köper alltid med bananpannkakor med nutella hem och det kan ju vara det godaste i hela världen?!
Ni vet ju att jag är gravid och har jobbiga hormoner som gör mig lite för orolig. Jag har aldrig inte kunnat hantera ett utvecklingssprång i Melinas liv eller blivit "tagen på sängen". Varenda gång vi upplevt något nytt har jag varit lugn och aldrig kännt att det varit jobbigt för fem öre! Jag är så trygg i min mammaroll i vanliga fall att allt sånt liksom faller sig naturligt. Men nu kan jag säga att det för första gången hänt, Melina har nämligen fått hemlängtan. Och det är något jag aldrig hade räknat med/ens tänkt skulle hända oss! Melina har det såå roligt här och är helt överlycklig men så fort det blir tråkigt här, dvs när hon inte har en massa lekar för sig och äventyr blir hon till en liten tjej som säger "mamma jag vill heeeem". Och första gången kan jag med handen på hjärtat säga att mina gravidhormoner tog över och jag bröt ihop totalt! Det är ord en mamma aldrig vill höra! Men efter rådfrågning av både mamma och nära vänner (samt några artiklar om ämnet haha) förstår jag ju att det är en normal fas i en 3årings liv, plötsligt förstår hon ju faktiskt vad hemma är och att vi inte är där! Här är allt nytt och spännande såklart men även lite läskigt med ny säng och allt även om mamma och pappa är med. Och när jag frågar henne vad det är hon saknar är det 1. Hennes gosedjur 2. Hennes leksaker och det känns ju helt normalt att sakna såklart? Så nu när det kommer, mest på kvällarna kramas vi och försöker prata om det men inte gräva ner oss utan sätta på en film/ljudbok och mysa. Och då går det ju över och hon glömmer bort det! Men med det sagt tycker jag fortfarande att det är så extremt jobbigt! Jag får kämpa med att hålla tillbaka tårarna och inte visa något. Som mamma vill man ge sitt barn allt och lite till och det viktigaste för mig är alltid att Melina är trygg och lycklig. Men jag vet ju innerst inne att hon är det, hon har ju oss. Föräldrar som ger henne all uppmärksamhet och kärlek i världen!
Puuuh, så, nu fick jag lätta mitt hjärta och ni fick ett väldigt ärligt inlägg. Nu hoppas jag att resten vaknar på en stund så jag får äta frukost! Kram
