Tänka sig...
...Att det var Melina som låg inne i den här kulan! Gud man blir helt vimmelkantig av att tänka så, tänk att jag haft henne där inne?! Att det var hon som sparkade mig och gärna hade ute sin fot preciiis vid revbenen =) Och som hade hicka mest hela tiden därinne.
Precis efter förlossningen kommer jag ihåg att jag låg och grät i Tomas famn och berättade att jag inte alls ville ha ett syskon till Melina. Att det fick räcka med en för jag skulle aldrig orka med att göra detta en gång till. Några månader senare hade min hjärna mosat ihop det och jag kände att kaanske om fem år eller så, då kan hon få ett syskon! Och nu? Nu verkar minsann hjärnan ha glömt precis allt jobbigt för jag vill såå gärna ge Melina ett syskon =) Men det får vänta något/några år för just nu vill jag njuta av min lilla älskling fullt ut, och skämma bort henne så mycket det bara går! ♥
