moa gullbrand

Läste detta inlägg som otippade Katrin Zytomierska skrivit och hon har verkligen så rätt! Hon skrev om Hugo Rosas som är 23 år gammal och nu ska bli pappa. I ett omoget inlägg bråkade han och den blivade mamman Paula och han skrev ut en sms konversation där han skrivit "Så länge du är en grinfitta så kommer jag aldrig att komma hem. Jag var på jättebra humör ända tills jag hörde hur du lät i telefonen"

 

Detta med att vara gravid är en jäkla resa kan jag tala om (vilket jag hoppas att ni fattat nu), Det är så mycket hormoner och annat i kroppen att det är helt sjukt. Visst har man hört galna berättelser om gravida men hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara på detta sätt. Inte nog med att du ändrar humör ungefär varenda sekund, trots att du inte vet varför. Finns en massa gånger då jag bara börjat gråta av ingen anledning alls, eller blivit tokarg över en så fjantig grej, - men det spelar ingen roll, jag blir helt rasande ändå! Som plus på allt det som händer inne i kroppen ska du gå upp x antal kilon, känna dig ful och oattraktiv och utan att skämta, att ta sig upp ur soffan blir en jäkla kamp. Du sover dåligt, är orolig på ett helt annat sätt etc. 

- Är det konstigt att man blir osäker? Förhoppningsvis finns det en anledning till att du blev attraherad av din partner. För mig är T den snyggaste människan på denna planet och när jag ser honom utan tröja och sin platta sexiga mage så vill jag fortfarande dö. Men istället för att se ut som mig själv, då jag faktiskt kunde känna att jag mätte hyffsat mot hans muskelpaket är jag nu som en jäkla ballong både i kropp och ansikte.

 

Som pojkvän tror jag att det är en helt sjuk upplevelse i sig. Tänk att personen man trodde man kände bäst i hela världen plötsligt blir helt annorlunda så att det knappt går att känna igen henne. Och i detta fall finns det faktiskt ursäkter. Som gravid HAR du rätt att ställa exakt vilka krav du vill. Vill jag ha leverpastej klockan 3 på natten så är det ditt jobb att fixa det! För det är mitt jobb att bära på vårt barn i 9 månader, och det är ditt jobb att underlätta min roll. Det finns verkligen ingen enda genväg när det gäller det här. En kille som inte behandlar sin fru/sambo/flickvän som en prinsessa (trots att man är mer som en padda) under graviditeten är verkligen ingen bra man/sambo/pojkvän. Precis allt mamman känner går vidare till bebisen. Är mamman glad och lycklig, ut kommer då en bebis som mår bra! 

 

Nu låter det som att jag skrev detta riktad till någon, förslagsvis min pojkvän kanske. Men jag har verkligen turen att ha någon som okej, kanske inte alltid förstår, men iallafall försöker så gott han kan i alla situationer. Tror man måste vara duktiga på att skilja på graviditet och person, liksom "är det här Moa eller är det graviditeten som talar?". Trots att jag ser ut som en flodhäst får jag fortfarande uppmärksamhet och bekräftelse på att jag ändå är det vackraste han vet, och trots att jag börjar gråta över en skittöntig sak får jag ett "det är lugnt gumman, det är bara hormoner, snart är det över" istället för skratt och kommentarer om hur löljig jag är. Jag tror faktiskt att det finns en anledning att graviditeten är jobbig, hur ska man annars kunna förbereda sig? För tro mig, kan Tomas klara av mig nu, kommer han bli världens bästa pappa. Och när vi ligger där i sängen på natten med händerna på min mage och så mycket kärlek till varann så är det värt varenda minut av jobbiga hormoner.