Min upplevelse av ultraljudet.
Känner att jag måste få skriva av mig, tänker vara helt ärlig om hur jag upplevde det - kanske mest för att man alltid hör om hur himla underbart det är.
Idag var det alltså dags för ultraljud. Har sovit så otroligt dåligt och varit orolig i flera dagar nu. Vi var på specialistmödravården och tror att jag hade ganska höga förväntningar när jag åkte dit. Dels för att dom borde vara mer pedagogiska och duktiga och dels för allt man hört från alla andra. Vi hade bestämt innan att vi ville veta könet som många redan vet om. Anledningen till det är för att jag har haft en så jobbig graviditetet och kände att jag behövde någon liten ljuspunkt. Och även om det inte spelar någon roll alls känns det ändå som att man kommer ett steg närmre det som gömmer sig i magen.
När vi kom in fick jag lägga mig på britsen och hon sprutade på gelé innan hon började röra med ultraljudet. Det första vi såg var konturen och hur ett litet litet hjärta slog hårt där inne i bröstet. Då visste jag bara att allt var okej, kände det så fort jag fick se att hjärtat slog eftersom det är det jag oroat mig över mest. Sen började hon mäta en massor och var mest tyst, tyckte inte riktigt om det - Visst berättade hon vad som var vad men inte varför hon mätte allting och så. Tyckte att allting gick otroligt snabbt, vi fick se hur lilla bebisen sparkade runt där inne och hon berättade att min moderkaka låg i framvägg. När hon mätt klart allting berättade hon att födelsedatumet blir 20 februari och att jag alltså är i vecka 18. Blev alltså bakflyttad två veckor. Tillslut frågade vi om hon kunde se könet, och tycker att sättet hon sa "ni vill se alltså?" var otroligt nedlåtande som att det skulle vara något fel med det, fick även det intrycket av läkaren senare. Efter ett tag kom hon fram till att barnet låg med rumpan emot och att navelsträngen låg i vägen så det var omöjligt att se. Hon tyckte dock att det såg platt ut vilket tyder på flicka, men hon vågade inte säga något.
Jag hade inte en bra upplevelse av ultraljudet alls. När vi gick ut därifrån hade jag gråten i halsen hela tiden och känner mig så dålig som har det när allt egentligen såg bra ut. Men,
För det första: Vi fick inte veta könet. Vet att detta kanske inte är så viktigt. Känns kanske mest jobbigt för att alla kommer fråga. Men är så svårt att förklara...behövde verkligen få veta det. Behövde få något att se fram emot. Och inte för att det egentligen spelar någon roll, men jag behövde bara en liten ljuspunkt att hålla ögonen på för just nu är allt otroligt jobbigt.
För det andra: Jag blev bakflyttad till vecka 18. Vet att det inte är ofta man räknat rätt, men när vi gick ut därifrån kände jag mig bara så otroligt uppgiven. "jahapp...två veckor TILL". Så kändes det. Tyckte att det var nog jobbigt att vara i vecka 20 då tiden gick otroligt sakta ändå, och nu är jag tillbaka två veckor till. Det känns jobbigt med tanke på att min mage redan är gigantisk, blir helt gråtfärdig. Vet ju hur folk kommenterar och att ha en mage som ser ut så här i vecka 18 känns jättejobbigt. Hur stor kommer den inte vara tillslut? Hur mycket kommentarer kommer jag få om att "oj är det inte dags snart?".
För det tredje: Moderkakan är i framvägg, vilket gör att barnets sparkar inte alls kommer kännas lika mycket. Det tar längre tid innan dom känns och sen är det vanligt att man knappt känner sparkar alls. Så inte ens det får jag uppleva, eller se framemot på samma sätt.
Just nu är jag bara väldigt besviken och trött på allt. Är självklart så glad över att allt såg bra ut och går inte att beskriva hur det var att se lillen därinne. Men för tillfället överskuggas allt lite av det negativa. Mår inte bra alls. Usch vad jag måste låta som en dålig mamma som inte ens är glad efter ultraljudet. Känns som att det förväntas att man ska vara överlycklig och inte ha några andra känslor. Det känns mest jobbigt för att jag behövde något att se framemot, och det jag fick var två veckor extra. Förlåt om jag låter bitter, men nu vet ni iallafall hur känslan var för mig. Älskar ju lilla pyret där inne, men vill ju få se dig och lära känna dig nu, inte om 5 månader till. Det är för lång tid ;/
Finaste lilla miraklet <3
