moa gullbrand

Förlossningsberättelsen med Lennox

Publicerad 2016-07-07 11:48:00 i Förlossning,

 
 
 
 
 
 
 
Så hörrni, nu tänkte jag sätta mig och skriva ner hur vårt planerade snitt gick till! Det är ju en ganska stor skillnad jämfört med andra förlossningar om vi säger så. Ställ gärna frågor om ni undrar något ♥ En fråga var varför det blev planerat snitt, och jag skriver det här igen så slipper ni leta igenom gamla arkiv: 
 
Jag har en en höftprotes som jag bara haft i ett år, en höftprotes är en stooor operation och den har väldigt lätt att hoppa ur led, speciellt när den är "ny" och musklerna runt om inte hunnit byggas upp. Vid en vanlig förlossning skulle jag behöva ha höften i tankarna hela tiden, jag skulle inte få ligga i vissa positioner och barnmorskan skulle alltid behöva ha fokus på höften och se så den inte hoppade ur led. Detta kändes inte alls tryggt för mig. MEd Melina hade jag också planerat snitt eftersom jag hade så ont i min höft och om jag ska vara ärlig kan jag inte tänka mig något annat förlossningssätt även om det hade gått med höftprotesen. Snittet var en så positiv upplevelse för mig och jag är extremt rädd för hur min kropp skulle förstöras av en vanlig förlossning. Jag vet att jag är en sån person som alltid har "otur" och jag är verkligen helt hundra på att jag skulle få förlossningsskador jag aldrig skulle repa mig från. Därför var snitt självklart även denna gång! 
 
 
 
 
 
Så måndagen den 27e juni var det alltså dags! Vi har vetat detta datum sen i maj och kan ju säga att söndagen före var så nervös att det liksom inte gick att göra något vettigt. Klockan ringde vid 06 och jag gick upp för att duscha och fläta håret och klä på mig. Vid 6.30 åkte vi till sjukhuset eftersom jag var "nr1" och alltså först i kö för att snittas. 
 
 
 
 
 
 
Väl där fick vi ett förlossningsrum och byta om till nattskjorta för mig och operationskläder för T! Jag fick lägga mig i sängen, få en nål i armen och sen var det bara att vänta. Operation skulle ringa när allt var färdigt för oss att komma, vilket kunde ta allt från 30 minuter till 2 timmar. Sen ringde dom och det var dags att rulla in på operation! Jag fick hälsa på att sköterskor som skulle vara med och fick efter det hoppa direkt upp på operationsbordet. Det jag gruvade mig allra mest över var själva bedövningen då jag sett alldeles för närgånget hur det ser ut när nålen sticks in haha.. Sen kom narkosläkaren in som var en underbar tjej som fick mig så lugn direkt. Hon började inspektera ryggen för att bestämma vart sticket skulle sitta och sen...gick strömmen! I hela sjukhuset! Alltså, jag började faktiskt skratta. Händer det här ens?! I vanliga fall slår generatorer igång direkt men denna gång blev allt bara kolsvart ute i korridoren och det tjöt larm överallt. Jag som gått och tänkt att något säkert skulle hända och så går strömmen på hela sjukhuset, vilket är så ovanligt att det inte finns haha! Så istället för att sätta igång snittet blev vi tillbakarullade till förlossningen i väntan på att strömmen skulle slå igång... Som tur var kunde jag faktiskt somna en liten stund och småslumrade under dom 40minuterna det tog innan sjuksköterskan äntligen kom och hämtade oss och sa att nu är det dags på riktigt! 
 
Jag fick på mig alla slangar igen och en till nål i armen och eftersom jag bett om att få katetern (ni vet slang för att kisset ska rinna ut) efter bedövningen väntade man med det. (vill bara säga att op-personal inte gillar detta, tar ju extra tid men det är alltid ditt val som patient och jag som tycker det är extremt obehagligt och gör väldigt ont att få kateter bad läkaren skriva detta som "krav"). Sen var det dags för mitt skräckmoment - ryggmärgsbedövningen. Jag gick in i min "zen-zon", blundade, slappnade av och började profylax-andas. Tomas höll min hand och en sjuksköterksa höll den andra och läkaren började med att ge bedövningssprutan, det är momentet som gör mest ont. Men denna gång..kände jag knappt något alls! Smärtan var mer som ett litet litet nålstick och med hjälp av andningen var det så snabbt över att jag knappt hann reflektera över det! Sen var det dags för själva nålen i ryggen och det gör med hjälp av bedövningen inte ont utan känns mer som ett obehagligt tryck i ryggen. Även här andades jag på samma sätt och gick helt in i mig själv och vips var det färdigt! Och här spreds ett enormt lugn inom mig, nu var verkligen det värsta över! Nu kunde jag slappna av och n.j.u.t.a, för nu skulle vår son komma! 
 
Efter det fick jag kateter och las ner och man började tvätta magen. Här började T som inte älskar sjukhus direkt (hatar det snarare) svimma och två sjuksköterskor drog ner honom på golvet där han fick dricka saft och gå ut ur rummet en stund och vila. Tror detta är himla vanligt när man ser sin sambo ligga fastspänd med magen i vädret i ett operationsrum och som tur är så är personalen väl förberedda. Efter en liten stund kom han tillbaka igen med nya krafter och in kom också läkarna för nu var det dags att göra snittet! Innan hade man droppat och klämt och nypt noga noga för att se så att det inte finns minsta känsel för smärta på magen - dock känner man fortfarande tryck. 
 
Sen började snittet! Ja det är en väldigt konstig känsla att veta att nu skär dom upp min mage men jag och T låg och småpratade under tiden och jag kan inte förklara hur - men jag var bara så extremt lugn. Det var som att inget kunde rubba mig! Jag låg där och log och kände mig bara så lugn och avslappnad trots omständigheterna. Efter ungefär 10 minuter kände jag ett vakuum i magen och insåg att dom precis plockat ut det som tog upp all plats där inne, och så hörde vi det ljuva ljudet av bebisskrik. Det här är alltid den mest fantastiska stunden, hela operationssalen skiner upp och varenda personal ler och säger grattis, han är här! Fram kom vår lilla kille och jag fick titta på honom snabbt innan dom la honom på skötbordet för att låta T klippa navelsträngen. Det här är såklart det negativa med kejsarsnitt - jag får inte hålla honom direkt men det är något jag är väl införstådd med och var beredd på. Precis som med Melina hade Lennox svårt att få igång andningen, barn som föds med kejsarsnitt får inte lungorna ihoptrycka som barn vid en vanlig förlossning och vet ofta inte hur dom ska andas, så ofta behöver dom hjälp med c-pap som blåser in luft för att lära lungorna hur man gör. Barnmorskan berättade att dom var tvungen att ta ut honom och eftersom vi var beredda på även detta kände jag mig helt lugn när T och Lennox fick gå därifrån. Det är en enorm trygghet att föda på NUS eftersom jag vet att barn 4-teamet är ett av dom bästa i Sverige och att han därför får den bästa möjliga vården. Så kvar låg jag och läkarna började sy ihop. Detta är det som tar lång tid, längre tid när man är andragångsföderska, men jag låg där så lugn och avslappnad och försvann i mitt egna huvud och såg bara målbilden av Lennox framför ögonen. Jag var så himla nervös för att anestesisköterskan skulle tro att jag tuppat av för att jag blundade så jag försökte hålla ögonen öppna haha! Efter 45 minuter var dom äntligen klara och jag flyttades över till sängen och rullades ut! Utanför rummet stod ett helt team från Barn 4 med T och Lennox i en liten säng uppkopplad med C-pap. Dom berättade att dom skulle ta hand om honom och att jag var välkommen upp så fort jag kände mig pigg. Haha eeh pigg?! Ni har mitt barn där, jag är pigg NU ville jag typ skrika haha. Jag rullade sin på salen men efter ungefär 10 minuter plingade jag på klockan och sa att jag faktiskt är tokpigg, ni måste skicka upp mig nu! 
 
 
 
 
 
 
Sagt och gjort, sängen rullades upp och där väntade dom, världens finaste bebis som jag fick ha i famnen. Åh vilket ögonblick. Allt jag någonsin önskat och lite till, kände mig så komplett. Här höll T på att svimma en gång till, så mycket känslor och ingen mat så jag tvingade honom att gå ner till salen och sova en stund. Jag och Lennox låg kvar och myste och myste tills förlossningen kom upp och och sa att jag fick komma ner och äta något. 
 
 
 
 
 
 


 
Så jag rullades ner och vi fick fika och en liten stund att varva ner. Efter en stund kom personalen och frågade om vi var redo att flyttas till BB och jag sa att jag först ville ställa mig upp. Även om det var tidigt vet jag att återhämtningen blir lättare om man är snabbt på benen. När jag ställt mig på skakiga ben rullades vi till BB där vi kunde gå till Barn 4 hur vi ville. När vi kom upp kom en barnmorska och ville dra min kateter direkt, och jag berättade att jag alltid brukade ha svårt att kissa efter bedövning och ville ha kvar den en stund men hon lyssnade inte alls på mig. Efter det bestämde jag mig för att börja gå runt lite, - allt för att få komma upp till Lennox så fort som möjligt. Så vad tror ni hände? Jo jag tog nog i liiite för mycket och helt plötsligt kände jag "herregud jag måste spy!" och skrek typ till Tomas, "uuuut!" för jag ville inte att han skulle se på. Han gick ut och hämtade en barnmorska som kom in och tyckte att jag var allt för daltig med honom och fnyste "men du är ju nyförlöst, då får han stå ut!" och jag satt där med en liter maginnehåll och ba "jaa men JAG vill inte att någon ska titta på mig!" haha!. Efter det mådde jag iallafall bättre och fick åka rullstol upp till vår älskade bebis. Där stannade vi i flera timmar och varvade med att vila på rummet när han sov och åkte upp när det var dags för mat och blöjbyte. Vid 18 på kvällen fick han äntligen vara utan sin C-pap och han andades hur bra som helst utan minsta problem! Trots det fick han stanna på observation under natten och som tur var råkar ju min bästa vän Emelie jobba på barn 4 och hon jobbade natt så hela natten fick jag bilder och uppdateringar på hur dom gosade, så himla underbart ♥
 
På morgonen fick han äntligen komma ner till oss på BB eftersom han skött sig felfritt och vi gjorde oss redo för att åka hem. Men här kommer det största problemet. Eftersom barnmorskan dragit ut min kateter så snabbt kunde jag inte alls kissa, det är den största pressen och stressen någonsin att ha människor som kommer in och frågar "har du kissat än?" var och varannan minut och jag ville verkligen bara gråta. Hade barnmorskan bara lyssnat på mig hade det aldrig hänt! Så personalen vill inte alls släppa hem mig eftersom jag inte kunde kissa utan var tvungen att använda en tunn slang (ja låter jättemysigt va?) men jag var helt säker på min sak och sa att jag faktiskt i princip är färdig sjuksköterska och att jag kunde sköta det själv och att jag visste att utan stressen på BB skulle allt lösa sig, så efter några diskussioner blev vi äntligen utskriva på "tidig hemgång!" Snacka om att vi var lyckliga över att få hämta hem Storasyster! Väl på kvällen hemma kunde jag ä.n.t.l.i.g.e.n kissa igen och jag ställde mig inne på toaletten och dansade haha, så glad! 
 
 
 
 
Så, där har ni allt. Summan av kardemumman är ett fantastiskt snitt och
jag hade inte kunnat vara nöjdare! Så alla som ska genomgå ett snitt
- oavsett om det är akut eller inte (jag har ju testat båda!) oroa er inte!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 


Om

Min profilbild

Välkommen! Moa heter jag, 24årig träningstokig småbarnsmamma. Jag bor i Umeå med min stora kärlek T och vår dotter Melina. Här får du följa med i sjuksköterskestudier, mycket träning, inredning och just nu väntan på syskon i magen!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela