moa gullbrand

Förlossningsberättelsen med Lennox

Publicerad 2016-07-07 11:48:00 i Förlossning,

 
 
 
 
 
 
 
Så hörrni, nu tänkte jag sätta mig och skriva ner hur vårt planerade snitt gick till! Det är ju en ganska stor skillnad jämfört med andra förlossningar om vi säger så. Ställ gärna frågor om ni undrar något ♥ En fråga var varför det blev planerat snitt, och jag skriver det här igen så slipper ni leta igenom gamla arkiv: 
 
Jag har en en höftprotes som jag bara haft i ett år, en höftprotes är en stooor operation och den har väldigt lätt att hoppa ur led, speciellt när den är "ny" och musklerna runt om inte hunnit byggas upp. Vid en vanlig förlossning skulle jag behöva ha höften i tankarna hela tiden, jag skulle inte få ligga i vissa positioner och barnmorskan skulle alltid behöva ha fokus på höften och se så den inte hoppade ur led. Detta kändes inte alls tryggt för mig. MEd Melina hade jag också planerat snitt eftersom jag hade så ont i min höft och om jag ska vara ärlig kan jag inte tänka mig något annat förlossningssätt även om det hade gått med höftprotesen. Snittet var en så positiv upplevelse för mig och jag är extremt rädd för hur min kropp skulle förstöras av en vanlig förlossning. Jag vet att jag är en sån person som alltid har "otur" och jag är verkligen helt hundra på att jag skulle få förlossningsskador jag aldrig skulle repa mig från. Därför var snitt självklart även denna gång! 
 
 
 
 
 
Så måndagen den 27e juni var det alltså dags! Vi har vetat detta datum sen i maj och kan ju säga att söndagen före var så nervös att det liksom inte gick att göra något vettigt. Klockan ringde vid 06 och jag gick upp för att duscha och fläta håret och klä på mig. Vid 6.30 åkte vi till sjukhuset eftersom jag var "nr1" och alltså först i kö för att snittas. 
 
 
 
 
 
 
Väl där fick vi ett förlossningsrum och byta om till nattskjorta för mig och operationskläder för T! Jag fick lägga mig i sängen, få en nål i armen och sen var det bara att vänta. Operation skulle ringa när allt var färdigt för oss att komma, vilket kunde ta allt från 30 minuter till 2 timmar. Sen ringde dom och det var dags att rulla in på operation! Jag fick hälsa på att sköterskor som skulle vara med och fick efter det hoppa direkt upp på operationsbordet. Det jag gruvade mig allra mest över var själva bedövningen då jag sett alldeles för närgånget hur det ser ut när nålen sticks in haha.. Sen kom narkosläkaren in som var en underbar tjej som fick mig så lugn direkt. Hon började inspektera ryggen för att bestämma vart sticket skulle sitta och sen...gick strömmen! I hela sjukhuset! Alltså, jag började faktiskt skratta. Händer det här ens?! I vanliga fall slår generatorer igång direkt men denna gång blev allt bara kolsvart ute i korridoren och det tjöt larm överallt. Jag som gått och tänkt att något säkert skulle hända och så går strömmen på hela sjukhuset, vilket är så ovanligt att det inte finns haha! Så istället för att sätta igång snittet blev vi tillbakarullade till förlossningen i väntan på att strömmen skulle slå igång... Som tur var kunde jag faktiskt somna en liten stund och småslumrade under dom 40minuterna det tog innan sjuksköterskan äntligen kom och hämtade oss och sa att nu är det dags på riktigt! 
 
Jag fick på mig alla slangar igen och en till nål i armen och eftersom jag bett om att få katetern (ni vet slang för att kisset ska rinna ut) efter bedövningen väntade man med det. (vill bara säga att op-personal inte gillar detta, tar ju extra tid men det är alltid ditt val som patient och jag som tycker det är extremt obehagligt och gör väldigt ont att få kateter bad läkaren skriva detta som "krav"). Sen var det dags för mitt skräckmoment - ryggmärgsbedövningen. Jag gick in i min "zen-zon", blundade, slappnade av och började profylax-andas. Tomas höll min hand och en sjuksköterksa höll den andra och läkaren började med att ge bedövningssprutan, det är momentet som gör mest ont. Men denna gång..kände jag knappt något alls! Smärtan var mer som ett litet litet nålstick och med hjälp av andningen var det så snabbt över att jag knappt hann reflektera över det! Sen var det dags för själva nålen i ryggen och det gör med hjälp av bedövningen inte ont utan känns mer som ett obehagligt tryck i ryggen. Även här andades jag på samma sätt och gick helt in i mig själv och vips var det färdigt! Och här spreds ett enormt lugn inom mig, nu var verkligen det värsta över! Nu kunde jag slappna av och n.j.u.t.a, för nu skulle vår son komma! 
 
Efter det fick jag kateter och las ner och man började tvätta magen. Här började T som inte älskar sjukhus direkt (hatar det snarare) svimma och två sjuksköterskor drog ner honom på golvet där han fick dricka saft och gå ut ur rummet en stund och vila. Tror detta är himla vanligt när man ser sin sambo ligga fastspänd med magen i vädret i ett operationsrum och som tur är så är personalen väl förberedda. Efter en liten stund kom han tillbaka igen med nya krafter och in kom också läkarna för nu var det dags att göra snittet! Innan hade man droppat och klämt och nypt noga noga för att se så att det inte finns minsta känsel för smärta på magen - dock känner man fortfarande tryck. 
 
Sen började snittet! Ja det är en väldigt konstig känsla att veta att nu skär dom upp min mage men jag och T låg och småpratade under tiden och jag kan inte förklara hur - men jag var bara så extremt lugn. Det var som att inget kunde rubba mig! Jag låg där och log och kände mig bara så lugn och avslappnad trots omständigheterna. Efter ungefär 10 minuter kände jag ett vakuum i magen och insåg att dom precis plockat ut det som tog upp all plats där inne, och så hörde vi det ljuva ljudet av bebisskrik. Det här är alltid den mest fantastiska stunden, hela operationssalen skiner upp och varenda personal ler och säger grattis, han är här! Fram kom vår lilla kille och jag fick titta på honom snabbt innan dom la honom på skötbordet för att låta T klippa navelsträngen. Det här är såklart det negativa med kejsarsnitt - jag får inte hålla honom direkt men det är något jag är väl införstådd med och var beredd på. Precis som med Melina hade Lennox svårt att få igång andningen, barn som föds med kejsarsnitt får inte lungorna ihoptrycka som barn vid en vanlig förlossning och vet ofta inte hur dom ska andas, så ofta behöver dom hjälp med c-pap som blåser in luft för att lära lungorna hur man gör. Barnmorskan berättade att dom var tvungen att ta ut honom och eftersom vi var beredda på även detta kände jag mig helt lugn när T och Lennox fick gå därifrån. Det är en enorm trygghet att föda på NUS eftersom jag vet att barn 4-teamet är ett av dom bästa i Sverige och att han därför får den bästa möjliga vården. Så kvar låg jag och läkarna började sy ihop. Detta är det som tar lång tid, längre tid när man är andragångsföderska, men jag låg där så lugn och avslappnad och försvann i mitt egna huvud och såg bara målbilden av Lennox framför ögonen. Jag var så himla nervös för att anestesisköterskan skulle tro att jag tuppat av för att jag blundade så jag försökte hålla ögonen öppna haha! Efter 45 minuter var dom äntligen klara och jag flyttades över till sängen och rullades ut! Utanför rummet stod ett helt team från Barn 4 med T och Lennox i en liten säng uppkopplad med C-pap. Dom berättade att dom skulle ta hand om honom och att jag var välkommen upp så fort jag kände mig pigg. Haha eeh pigg?! Ni har mitt barn där, jag är pigg NU ville jag typ skrika haha. Jag rullade sin på salen men efter ungefär 10 minuter plingade jag på klockan och sa att jag faktiskt är tokpigg, ni måste skicka upp mig nu! 
 
 
 
 
 
 
Sagt och gjort, sängen rullades upp och där väntade dom, världens finaste bebis som jag fick ha i famnen. Åh vilket ögonblick. Allt jag någonsin önskat och lite till, kände mig så komplett. Här höll T på att svimma en gång till, så mycket känslor och ingen mat så jag tvingade honom att gå ner till salen och sova en stund. Jag och Lennox låg kvar och myste och myste tills förlossningen kom upp och och sa att jag fick komma ner och äta något. 
 
 
 
 
 
 


 
Så jag rullades ner och vi fick fika och en liten stund att varva ner. Efter en stund kom personalen och frågade om vi var redo att flyttas till BB och jag sa att jag först ville ställa mig upp. Även om det var tidigt vet jag att återhämtningen blir lättare om man är snabbt på benen. När jag ställt mig på skakiga ben rullades vi till BB där vi kunde gå till Barn 4 hur vi ville. När vi kom upp kom en barnmorska och ville dra min kateter direkt, och jag berättade att jag alltid brukade ha svårt att kissa efter bedövning och ville ha kvar den en stund men hon lyssnade inte alls på mig. Efter det bestämde jag mig för att börja gå runt lite, - allt för att få komma upp till Lennox så fort som möjligt. Så vad tror ni hände? Jo jag tog nog i liiite för mycket och helt plötsligt kände jag "herregud jag måste spy!" och skrek typ till Tomas, "uuuut!" för jag ville inte att han skulle se på. Han gick ut och hämtade en barnmorska som kom in och tyckte att jag var allt för daltig med honom och fnyste "men du är ju nyförlöst, då får han stå ut!" och jag satt där med en liter maginnehåll och ba "jaa men JAG vill inte att någon ska titta på mig!" haha!. Efter det mådde jag iallafall bättre och fick åka rullstol upp till vår älskade bebis. Där stannade vi i flera timmar och varvade med att vila på rummet när han sov och åkte upp när det var dags för mat och blöjbyte. Vid 18 på kvällen fick han äntligen vara utan sin C-pap och han andades hur bra som helst utan minsta problem! Trots det fick han stanna på observation under natten och som tur var råkar ju min bästa vän Emelie jobba på barn 4 och hon jobbade natt så hela natten fick jag bilder och uppdateringar på hur dom gosade, så himla underbart ♥
 
På morgonen fick han äntligen komma ner till oss på BB eftersom han skött sig felfritt och vi gjorde oss redo för att åka hem. Men här kommer det största problemet. Eftersom barnmorskan dragit ut min kateter så snabbt kunde jag inte alls kissa, det är den största pressen och stressen någonsin att ha människor som kommer in och frågar "har du kissat än?" var och varannan minut och jag ville verkligen bara gråta. Hade barnmorskan bara lyssnat på mig hade det aldrig hänt! Så personalen vill inte alls släppa hem mig eftersom jag inte kunde kissa utan var tvungen att använda en tunn slang (ja låter jättemysigt va?) men jag var helt säker på min sak och sa att jag faktiskt i princip är färdig sjuksköterska och att jag kunde sköta det själv och att jag visste att utan stressen på BB skulle allt lösa sig, så efter några diskussioner blev vi äntligen utskriva på "tidig hemgång!" Snacka om att vi var lyckliga över att få hämta hem Storasyster! Väl på kvällen hemma kunde jag ä.n.t.l.i.g.e.n kissa igen och jag ställde mig inne på toaletten och dansade haha, så glad! 
 
 
 
 
Så, där har ni allt. Summan av kardemumman är ett fantastiskt snitt och
jag hade inte kunnat vara nöjdare! Så alla som ska genomgå ett snitt
- oavsett om det är akut eller inte (jag har ju testat båda!) oroa er inte!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 


Förlossningen och dagarna på BB.

Publicerad 2013-02-06 18:00:00 i Förlossning,

 
Hej! Hoppas allt är bra med er. Här är det underbart. Vi myser och tar det så lugnt som det bara går och precis just nu ligger pappan med sin dotter i famnen och sover gott. Jag njuter av en kopp kaffe och lugnet. Vet att det troligen inte kommer vara så här hela tiden så vi passar på att njuta. Jag blir nästan orolig då jag förväntat mig något helt annat. Blir orolig då det gått 2h och hon inte ätit fast jag vet att det räcker med var 4e timma, och trots att hon åt några timmar tidigare får jag ont i hjärtat av orolighet när jag tycker att hon inte äter så mycket som hon borde vid en amning. Och trots att det just nu gör skitont att amma (hon verkligen biter sig fast i bröstvårtan när hon är hungrig) så blir jag helt lycklig när det gör så där ont att öronen krullar sig, för då vet jag ju att hon äter bra!  Men gissar på att det är livet som mamma va? Ständigt orolig och skulle göra vad som helst för denna lilla varelse. Jag är så otroligt lycklig att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen faktiskt, det riktigt värker i hjärtat. Och jag kan säga att det är värt all smärta och allt jobbigt under graviditeten för att få komma hit, utan minsta tvekan. Nu när det är lugnt tänkte jag passa på att dela med mig av hur förlossningen gick till, vad säger ni om det? 
 
Bild några timmar innan det var dags, hann ju inte blogga som det var tänkt haha! 
 
Den 11e hade vi alltså planerat snitt. I lördags bestämde jag och Jennifer oss för att ses och fika på stan. Som ni vet hade jag haft lite förvärkar innan men inget regelbundet. Väl på stan var det jobbigare än vanligt att gå runt, kände mig nästan illamående då magen kändes ännu tyngre än vanligt och spände åt. Vi gick runt en stund och hamnade på Waynes där vi satt i flera timmar och pratade och fikade. Hela tiden strålade det sån hemsk smärta i ryggen och tillslut fick jag två ipren av Jennifer för att se om det hjälpte. Efter en timma utan verkan pratade vi lite om att jag kanske borde ringa förlossningen och åka in för en koll, mest för att jag var så himla less på dessa förvärkar och ville ha någon sorts bekräftelse på att det var helt okej att ha så här ont, så jag slapp oroa mig. Tror Jennifer var mer orolig än mig faktiskt, och när jag ringde förlossningen och hon ville att jag skulle in på en koll tänkte jag precis som alla andra gånger vi varit inne, att det bara var en rutinkoll och att vi skulle få åka hem en timma senare. Jag ringde Tomas och han reagerade precis likadant. I bilen satt vi och pratade om vad vi skulle göra när vi var klara, om vi kanske rentav skulle ut och äta på direkten, det här skulle ju gå snabbt! 
 
Väl inne blev vi som vanligt kopplade till CTG, vilket var väääldigt oregelbundet, blev nästan arg då jag kände mycket väl när det var en hård sammandragning som gjorde ont men inget syntes på skärmen. Så tillslut rättade jag till dosan och vips syntes dom! Och oj vad kurvan gick upp, hade uppemot 50 på skalan och förut har jag alltid legat på 12-20 %. Efter det kom barnmorskan in och ville känna på tappen för att se hur det såg ut. HA! tänkte jag, den kommer vara lika stängd som vanligt. Efter att hon hade kännt berättade hon att jag faktiskt var öppen. "Du är ju i latensfasen!" och jag utbrast, "så det är på riktigt?!". Jo det var på riktigt haha. Trots det var hon väldigt lugn och sa att jag troligen skulle få en bricanylspruta och sen kanske snittet skulle tidigareläggas, men absolut inte ske nu på helgen, för så akut var det inte. Jag fick sprutan och vi gjorde oss redo för att få komma hem på någon timme. Väl inne på rummet kunde jag inte sitta still trots sprutan, det gjorde så jädra ont och jag stod mest och vaggade fram och tillbaka och försökte andas. Tillslut ringde jag på klockan och sa att nä, sprutan hjälper bannemig inte alls. Barnmorskan kallade på doktorn som kom in och kände på tappen och frågade sen "Hur känns det Moa, tror du att du kan slappna av och åka hem och sova en stund?". Just då hade jag jädra ont och sa bestämt "Nä, det finns inte en chans!". "Okej," sa läkaren, "då ringer jag narkosen så kör vi." "va? NU?" Och sen gick allt snabbt. In kom barnmorska och hennes student och jag frågade om Tomas hann åka hem och hämta bb-väskan, vi tänkte ju att det skulle ta några timmar. "Nejnej" sa hon, "om en timma är ni föräldrar". Här satt vi mest i chock, visste inte riktigt vad vi skulle göra. Jag började må illa och tänkte bara på att jag var trött och att jag inte alls var redo att bli mamma nu. Vi hade ju en vecka till att förbereda oss!
 
Sista bilden på magen! 
 
Läkaren som opererade! haha nää...Soon to be daddy i operationsklädsel! 
 
Efter en stund kom Narkosläkaren som var vääldigt speciell haha. Hon förklarade att det var tre saker som skulle bli jobbiga: 1. När hon skulle sprita min rygg, för det var iiiiskallt. 2. När hon stack mig med bedövningsprutan. 3. Hennes ständiga babblande. "Du får se vad du tycker är värst, jag är säker på att det kommer vara mitt prat!". Hennes lite konstiga sätt gjorde mig betydligt mycket lugnare och det hjälpte att hon fick mig att skratta. Väl inne i operationssalen fick jag sätta mig på britsen, här skakade jag av nervositet. Var så rädd för själva bedövningen. En sköterska höll i mig hårt, kommer ihåg att hon var så himla varm och mjuk, det gjorde mig lugn. Jag fick luta mig mot henne och skjuta ryggen som en katt och sen började narkosläkaren sprita ryggen, det var klart obehagligt med allt det kalla. Efter det var det dags för sprutan, och det gjorde ont men absolut hanterbart. Sköterskan som höll i mig och Tomas pratade lugnt med mig och berättade hur duktig jag var och jag profylax-andades för att hålla mig lugn. Och vips var det över! Sen började hon hålla på med själva ryggmärgsbedövningen, det var lite läskigt när man kände nålen och i en sekund gjorde det ont och sen spred sig en varm känsla i fötterna och rumpan och vips kände jag ingenting. Jag blev nerlagd på britsen och barnmorskan kom in och satte katetern, vilket jag inte kände alls. Vet ni vad som gjorde mest ont under hela snittet? 1. Blodtrycksmanschetten som tryckte på armen. 2. Syrgasen i näsan! Haha jäklar vad jobbig den var, hatade den från första stund. 
 
Så nervös att det inte ens fanns
 
Snart dags för lillan att komma ut! 
 
Sen kom läkarna in och började känna på magen, jag kände inte något förutom lite tryck och sen satte dom igång. Allt jag fokuserade på var Tomas ögon och hans lugna röst och helt plötsligt - ett högt barnskrik. Jag tror faktiskt mitt hjärta stannade. Tomas med. Och fram kom dom, med en slemmig men oj så vacker liten varelse. Hon satt fast i navelsträngen och kommer ihåg att man inte kunde se om det var en flicka eller pojke. "Vad är det för något?" Var nog en av mina första frågor. Och så fick vi se att det var en liten tjej. Snabbt fick jag hålla handen på hennes huvud innan barnläkare och tomas och barnmorska försvann ut. Efter det här började dom sy, det kändes bara som lite tryck och som att någon gungade mig lite och jag försökte fokusera på annat än det där slurpande ljudet när de sög ut fostervatten... Ville bara att tiden skulle gå så jag fick träffa min bebis. Tomas följde som sagt med ut och hon hade väldigt svårt att få igång andningen. Något jag förstår måste varit otroligt läskigt. Efter en stund kom en sköterska in och berättade att hon hade lite svårt att andas rätt, vilket var helt normalt eftersom hon hade vätska i lungorna och att Tomas och bevisen var uppe på barn 4 för att få lite hjälp. Konstigt nog var jag inte så orolig. Kändes som att de hade bra koll och vi var väl förberedda på att hon skulle ha det lite kämpigt i början. Efter ungefär en halvtimma var läkarna klara och jag blev flyttad till förlossningen för att få vila lite. Eeeeh vila?! När min bebis är någonannanstans? I ungefär 2 minuter kom Tomas, bebisen och ett helt team med sköterskor och läkaren in och jag fick hålla i henne snabbt och dom förklarade att hon skulle få ligga på barn 4 en stund och när min bedövning släppt kunde jag få komma upp. 
 
När de gått låg  jag och smsade Tomas för att få veta hur allt var, om hon andades osv. Han mmsade bild på bilder och förklarade att allt var lugnt, att hon bara behövde en slang i näsan. Var sååå jobbigt att vara utan henne och ju mer bedövningen släppte desto mer kliade det på kroppen, herregud vad det kliade! Efter ungefär en timma kom Tomas ner och vi fick det berömda födelsedagsfikat. Här passade vi på att ringa föräldrar och vänner och berätta nyheten, ingen visste förutom Frida att det ens var på gång. 

Efter en stund fick vi äntligen komma upp på barn 4 och jag kommer aldrig glömma känslan när jag fick hålla i henne och se på henne...åh börjar gråta bara jag tänker på det. Där låg vi i fleraflera timmar och bara tittade på henne. Det bestämdes att hon skulle ligga kvar över natten och komma till oss på morgonen. Tror ni jag sov mycket? Vid klockan fem var jag redo att åka upp igen och jag var riktigt förbannad på sköterskorna som kom in vid halv åtta och frågade varför jag ville åka upp dit nu, så tidigt? Jädra idioter tänkte jag haha. Vid nio fick jag äntligen åka upp och klockan tio fick vi alla komma ner till BB på riktigt. ♥
 
Dagarna på BB var jättebra. Hjärtat sov på mig hela natten och hela dagarna, tror vi kan räkna minuterna hon legat i sin egna säng haha. Hade väldigt ont men kände verkligen förbättring för varje dag och just nu gör det ont om jag använder magmusklerna men annars går det ganska så bra! Har ont i hela kroppen men tror att det är på grund av omställningen att sova hemma istället för en hård sjukhussäng. Sista natten på BB fick förresten inte Tomas sova kvar då fem kvinnor skulle få barn samtidigt. Det är första gången jag gråtit helt hysterisk. Vill inte vara utan honom och var rädd att jag inte skulle kunna trösta henne om hon var ledsen, speciellt när jag inte ens kunde ta mig ur sängen själv. Behövde ju all hjälp! Men vi överlevde natten utan speciellt mycket sömn och det var verkligen en lättnad att få komma hem dagen efter. 
 
Så, puh! Där har ni det. Sammanfattning av mitt akuta snitt: För det första, när en sköterska kom in och sa; "Ja just det, du födde med akut snitt" skrattade jag gott och sa "nää, nu har du nog fel! mitt var faktiskt planerat". För precis så kändes det! Allt var så otroligt lugnt och sansat och tror verkligen inte att jag hade kunnat få en bättre upplevelse än så här. Det var helt enkelt perfekt, trots att det gick snabbt! Det negativa jag kan komma på med snitt var smärtan efteråt, hade nog inte tänkt på det så mycket. Så ja, det gör jäkligt ont efteråt, men inte så att man inte står ut. Tror förresten att man har ganska ont efter en vanlig förlossning också. En i vår föräldragrupp födde samtidigt och fick en hemsk komplikation och fick opereras efteråt, och när jag hörde det kändes det så skönt med mitt snitt. Nu säger jag inte att sånt händer alla! Det går ju bra de flesta av gångerna! Om det blir en till förlossning någongång vill jag nog ha snitt igen, för det var verkligen så himla bra för mig. 
 
Det var självklart jobbigt att hon inte fick ut allt vatten men finns inget som säger att det inte händer vid vanlig förlossning. Tyckte inte att det var så jobbigt att jag inte fick upp henne direkt då huvudsaken var att hon mådde bra. Har aldrig kännt att jag inte kunnat "knyta an" till henne eller något sådant, snarare tvärt om. Lite jobbigt var det också att hon fick ersättning i början då vi hade svårt att få igång amningen på rätt sätt. Men just nu funkar det som sagt toppen med amningsnapp och BVC-sköterskan jag pratade med idag sa att det är vanligt att dom inte får något bra grepp och att det brukar lösa sig efter några veckor. På fredag kommer hon hit och jag längtar då jag kommer bomba henne med alla frågor och oroligheter jag har. Ett tips till alla, varesig du är gravid eller nyblien mamma: Google har inte alla svaren. Visst blir man glad när man hittar svaret man sökte efter, bekräftelsen på att du gör rätt. Men ALLTID finns det folk som skrivit helt fel saker och dessa, även om de är få hänger kvar som en klump i magen och försvinner inte. Så google klarar man sig utan! Hör ni det? Bra!! 
 
Nu saknar jag min lilla klimp så mycket att det värker i kroppen, men nu vet ni hur förlossningen gick till, fråga om ni undrar något =) kram! 
 
 

en liten uppdate

Publicerad 2013-02-06 07:27:00 i Förlossning, Melina Jolie,

 
Hej på er ♥ åh jag vet som inte riktigt  vart jag ska börja någonstans. Vi befinner oss just nu i en bebisbubbla. Vi är två helt otroligt lyckliga nyblivna föräldrar till världens finaste tjej. Dagarna på BB har gått jättebra, jag har haft ganska så ont men för varje dag som går så blir det verkligen bättre. Jobbigt att inte kunna använda magmusklerna och inte kunna böja sig men jag har världens otroligaste sambo som tar hand om allt och stöttar otroligt mycket med allt. Igår fick vi komma hem efter 3 dagar på bb, trodde det skulle kännas alldeles för tidigt men vi var alla så redo att åka hem! 
 
Bredvid mig här ligger vår fina Melina och sover nöjt. Hon är en lugn bebis och enda gången hon skriker är när hon är hungrig eller behöver byta blöja. Annars sover hon mycket eller ligger och tittar på oss med sina fina ögon. Var helt säker på att jag skulle få vara uppe inatt då vi låg vakna ganska mycket natten till tisdag på bb, tomas var tvungen att åka hem pga av lite plats och både jag och lilltjejen var ledsna, Men inatt somnade vi båda vid tolv, matning vid halv 3, sen sov vi till fem och hon började låta så jag gick upp och satte mig redo för att amma men istället somnade hon och vi sov båda två i soffan tills nu, då vi ätit litegrann och nu sover hon igen. 
 
Eftersom hon låg första timmarna på barn 4 (för tidigt födda) så fick hon ersättning vilket gjorde det jobbigt att få igång amningen. Hon sög enbart pyttelite och sen fick vi fortsätta med ersättning vilket var väldigt jobbigt för mig. Man blir ju så ledsen när man vet att hon skriker för att min mjölk är alldeles för lite. Men sen kom en barnmorska in och sa "vet du vad, nu provar vi amningsnapp!" och herregud, helt plötsligt gick allt perfekt! Tror att jag har lite för små bröstvårtor för att hon ska få ett riktigt bra tag och nu funkar amningen helt perfekt, har dööömycket mjölk och hon äter och äter. Vi ska självklart försöka jobba på och få det att funka utan men just nu känns det som en perfekt lösning för oss, så länge hon får mat och är nöjd är jag nöjd. 
 
Vi är alla 3 så lyckliga och än har jag inte kännt av "3dagars-deppen" men vi får väl se hur det går. Jag blir bara mer och mer kär i min fantastiska sambo varje dag och när jag ser dom tillsammans...den känslan går inte att beskriva. Är verkligen så lycklig att jag nästan spricker, haha nu börjar jag snart gråta... 
 
Vi ska krypa ner i sängen båda två och gosa nu, om vi orkar idag tänker jag skriva förlossningsberättelsen och om dagarna på bb! Ska bli så roligt att berätta. Massor med kramar 
 

Om

Min profilbild

Välkommen! Moa heter jag, 24årig träningstokig småbarnsmamma. Jag bor i Umeå med min stora kärlek T och vår dotter Melina. Här får du följa med i sjuksköterskestudier, mycket träning, inredning och just nu väntan på syskon i magen!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela