my story.
Jag är så otroligt ledsen/arg/besviken att jag bara måste skriva av mig. Det är det man har en blogg till va?
I mars för ett år sen opererades jag. Ungefär 3 månader före operationen fick jag träffa denna läkare som är en av världens bästa. Dom pratade kort om vad som skulle ske, jag förstod inte riktigt vad det var som skulle hända. Bara att det lovordades att jag skulle bli såå mycket bättre. Inte halta, inte ha ont. Dagen innan operationen fick jag träffa läkarna igen och helt plötsligt kollade alla på mig med allvarlig min och förklarade hur ont jag skulle ha, att jag faktiskt skulle ligga inne i tre veckor på sjukhuset. Det var allt jag fick höra, inga risker, ingenting.
En dag, blev jag helt plötsligt flyttad till en annan avdelning. Ni kan tänka er chocken när man äntligen lärt känna sjuksköterskorna som tar hand om en och utan förvarning får ligga på en helt ny avdelning där alla sjuksköterskor gör fel. (jag var så pass känslig här att rörde dom mig fel på något sätt fick jag en stöt av smärta). Att ha så pass ont som jag hade går inte ens att beskriva. Dagarna fylldes bara av tårar för att det gjorde så ont.
Tiden gick, och tillslut skulle jag få åka hem. Ryggmärgsbedövningen togs ut, och skulle snart släppa i benet. Trodde dom. Helt plötsligt hade jag ingen känsel i foten. Och paniken i personalens ögon...mitt i natten fick jag åka till magnetröntgen för att se om jag hade fått en blodpropp. På magnetröntgen får man insprutat kontrastvätska i blodet. Grejen var bara det att jag var allergisk. När jag låg inne i röret kände jag hur näsan och halsen täpptes igen. Helt plötsligt kunde jag inte andas, det rann blod ur näsan och ni kan tänka er paniken. Tillslut fick jag komma ut, fick kortison och efter ett tag släppte det.
Några dagar senare kom en gammal neuroläkare för att prata om foten, det var ingen blodpropp. Men tydligen kunde dessa komplikationer uppstå vid ryggmärgsbedövning, något jag absolut inte fått reda på.
Jag frågade läkaren:
Efter flera veckor började det tack och lov bli bättre. Jag kände att nu, nu börjar det funka! Mitt ben kommer bli bra igen. I ungefär 3 månader, när jag gick på kryckor hela tiden kändes det bättre. Foten kom tillbaka och allt kändes bra. I augusti hände något, och helt plötsligt började jag tappa känsel i foten igen. Rädslan tog vid och jag spenderade otaliga timmar på sjukhuset. Det sas att jag skulle gå på kryckor i 3 månader, nu hade jag gått i 6 månader utan bättre resultat. Och där slutar historien.
Jag har inte blivit bättre. Jag har tio gånger mer ont än vad jag haft i hela mitt liv. Jag går på kryckor igen och idag fick jag veta att min läkare "avslutat" fallet för det finns inget mer dom kan göra nu. Alla läkare vägrar operera mig i rädsla av att stöta sig med läkaren som opererade. Jag är så besviken och så ofattbart arg. Hur kan man göra så här? Hur kan man lovorda något, inte ge mig någon chans att höra alla risker och sen bara förstöra ett liv som dom gjort? Hade jag vetat riskerna hade jag ALDRIG gjort denna operation. Förut älskade jag att springa, springa var min ventilation. Och nu? Jag kan inte ens gå, springa finns inte ens på världskartan.
Så tack, tack pjotor, gudmund och tack, tack Bertil Romanus, världskänd läkare. För att ni har förstört mitt liv.
I mars för ett år sen opererades jag. Ungefär 3 månader före operationen fick jag träffa denna läkare som är en av världens bästa. Dom pratade kort om vad som skulle ske, jag förstod inte riktigt vad det var som skulle hända. Bara att det lovordades att jag skulle bli såå mycket bättre. Inte halta, inte ha ont. Dagen innan operationen fick jag träffa läkarna igen och helt plötsligt kollade alla på mig med allvarlig min och förklarade hur ont jag skulle ha, att jag faktiskt skulle ligga inne i tre veckor på sjukhuset. Det var allt jag fick höra, inga risker, ingenting.
Operationsdagen kom och jag fick sövas innan dom satte in ryggmärgsbedövning och började. En gång väcktes jag på operationsbordet för att kolla rörligheten i benet och senare hamnade jag på uppvak. Jag blev kopplad till en maskin som rörde mitt ben dygnet runt.
Första veckan låg jag på en avdelning och jag hade otroligt ont, men eftersom jag hade ryggmärgsbedövning kunde jag bestämma morfindos själv. En dag tyckte jag att mitt andra ben kändes ovanligt tungt (detta ben skulle alltså inte vara bedövat) och bad sjuksköterskorna kolla på det. Det visade sig att bedövning hade hamnat i fel ben. Som följd fick jag ett gigantiskt sår på foten. Hela tiden var jag även otroligt trött. Inte normalt trött. Jag sov ungefär 22 av 24 timmar på dygnet, orkade inte äta, prata eller något. Efter EN VECKA. Alltså EN VECKA av detta märkte dom att mitt blodvärde låg på 62. 62 är så sanslöst lågt att kroppen stänger av, vilket är farligt. Det tog alltså en vecka innan jag fick nytt blod i kroppen, trots att jag förlorat massor under operationen.
En dag, blev jag helt plötsligt flyttad till en annan avdelning. Ni kan tänka er chocken när man äntligen lärt känna sjuksköterskorna som tar hand om en och utan förvarning får ligga på en helt ny avdelning där alla sjuksköterskor gör fel. (jag var så pass känslig här att rörde dom mig fel på något sätt fick jag en stöt av smärta). Att ha så pass ont som jag hade går inte ens att beskriva. Dagarna fylldes bara av tårar för att det gjorde så ont.
Tiden gick, och tillslut skulle jag få åka hem. Ryggmärgsbedövningen togs ut, och skulle snart släppa i benet. Trodde dom. Helt plötsligt hade jag ingen känsel i foten. Och paniken i personalens ögon...mitt i natten fick jag åka till magnetröntgen för att se om jag hade fått en blodpropp. På magnetröntgen får man insprutat kontrastvätska i blodet. Grejen var bara det att jag var allergisk. När jag låg inne i röret kände jag hur näsan och halsen täpptes igen. Helt plötsligt kunde jag inte andas, det rann blod ur näsan och ni kan tänka er paniken. Tillslut fick jag komma ut, fick kortison och efter ett tag släppte det.
Några dagar senare kom en gammal neuroläkare för att prata om foten, det var ingen blodpropp. Men tydligen kunde dessa komplikationer uppstå vid ryggmärgsbedövning, något jag absolut inte fått reda på.
Jag frågade läkaren:
"Hur stor chans är det att jag kan gå igen?"
"70% chans. nu måste jag gå, hejdå"
Sen gick han. Det var allt jag fick. I en 19årings öron,
hur låter 70% chans att gå igen?! Jag var helt förstörd,
allt jag tänkte på var dom där resterande 30%.
När jag äntligen fick åka hem, åkte jag med en fot som var helt blå och som jag inte kände något i. Varje kväll låg jag och grät och ville dö för jag kände på mig att jag inte skulle kunna gå igen. Jag kommer ihåg att jag läste en historia om en tjej som blivit rullstolsbunden och sa att det var det bästa som hade hänt henne om och om igen för den var det enda som tröstade lite, var helt säker på att jag skulle bli som henne. Jag trodde att det värsta hade varit på sjukhuset, men månaden som följde var den värsta i hela mitt liv. På grund av att de skurit av alla muskler i hela benet försökte musklerna återhämta sig, vilket ledde till en så oerhörd smärta att jag flera gånger var nära att få åka ambulans till sjukhuset. Det gjorde så ont att jag inte ens kunde skrika. Som plus var jag tvungen att stickas med sprutor varenda dag, något jag är otroligt rädd för.
När jag äntligen fick åka hem, åkte jag med en fot som var helt blå och som jag inte kände något i. Varje kväll låg jag och grät och ville dö för jag kände på mig att jag inte skulle kunna gå igen. Jag kommer ihåg att jag läste en historia om en tjej som blivit rullstolsbunden och sa att det var det bästa som hade hänt henne om och om igen för den var det enda som tröstade lite, var helt säker på att jag skulle bli som henne. Jag trodde att det värsta hade varit på sjukhuset, men månaden som följde var den värsta i hela mitt liv. På grund av att de skurit av alla muskler i hela benet försökte musklerna återhämta sig, vilket ledde till en så oerhörd smärta att jag flera gånger var nära att få åka ambulans till sjukhuset. Det gjorde så ont att jag inte ens kunde skrika. Som plus var jag tvungen att stickas med sprutor varenda dag, något jag är otroligt rädd för.
Efter flera veckor började det tack och lov bli bättre. Jag kände att nu, nu börjar det funka! Mitt ben kommer bli bra igen. I ungefär 3 månader, när jag gick på kryckor hela tiden kändes det bättre. Foten kom tillbaka och allt kändes bra. I augusti hände något, och helt plötsligt började jag tappa känsel i foten igen. Rädslan tog vid och jag spenderade otaliga timmar på sjukhuset. Det sas att jag skulle gå på kryckor i 3 månader, nu hade jag gått i 6 månader utan bättre resultat. Och där slutar historien.
Jag har inte blivit bättre. Jag har tio gånger mer ont än vad jag haft i hela mitt liv. Jag går på kryckor igen och idag fick jag veta att min läkare "avslutat" fallet för det finns inget mer dom kan göra nu. Alla läkare vägrar operera mig i rädsla av att stöta sig med läkaren som opererade. Jag är så besviken och så ofattbart arg. Hur kan man göra så här? Hur kan man lovorda något, inte ge mig någon chans att höra alla risker och sen bara förstöra ett liv som dom gjort? Hade jag vetat riskerna hade jag ALDRIG gjort denna operation. Förut älskade jag att springa, springa var min ventilation. Och nu? Jag kan inte ens gå, springa finns inte ens på världskartan.
Så tack, tack pjotor, gudmund och tack, tack Bertil Romanus, världskänd läkare. För att ni har förstört mitt liv.
