sanning.
Jag har velat så mycket fram och tillbaka om jag ska skriva det här inlägget då det är så väldigt privat för mig. Det är nog faktiskt det mest privata jag kan prata om. Har börjat skriva och tryckt bort fliken i säkert en vecka nu, men jag känner att jag ändå vill skriva om det även om det tar emot så mycket.
puh. okej. Jag vet att jag redan innan berättat om min ätstörning. Från 14-21 var det allt mitt liv kretsade runt. Jag har aldrig gått ner "nog" mycket för att bli klassad med anorexi men har haft exakt det beteendet. Det vill säga äta så lite som möjligt och träna så mycket som möjligt för att bli så smal som möjligt, att straffa mig själv genom att inte äta. När jag fick Melina blev jag frisk skulle jag nog säga. Jag bestämde mig för att aldrig hamna där igen för att vara ett föredöme för min dotter, vill aldrig att hon ska uppleva denna hemska sjukdom och vill aldrig ge henne osunda värderingar om sin kropp. Och nu? Måste jag vara ärlig och säga att jag fallit tillbaka.
Den här bilden är igår, 8 veckor efter förlossning. Jag borde vara ganska nöjd eller hur? Kroppen har återhämtat sig enormt bra men sanningen är att jag inte varit snäll mot den alls. Det här är verkligen extremt jobbigt att skriva för mig. Mest för att jag vet att det är många jag känner som läser bloggen och i ärlighetens namn är jag mest orolig för att folk ska tänka "Hur kan hon vara ätstörd? Hon är ju tjock". Ja det är inte rationella tankar alls och jag hoppas såklart att ingen i min närhet tänker så. Jag har ljugit för T alla dom där lögnerna som jag sa att jag aldrig mer skulle ljuga om, om att jag ätit innan etcetc. Jag vill inte ha det såhär, jag vill inte falla tillbaka så just nu kämpar jag väldigt mycket med att äta rätt och få i mig mat. Det jobbigaste är inte maten, utan såklart ångesten som kommer med den. Ångesten som äter upp varje glad tanke i huvudet. Och jag ville skriva detta för att det känns som en sån himla dubbelmoral att prata om hälsa, t.ex i träningsinlägget när jag på insidan just nu är långt ifrån hälsa.
Puh, nu har jag fått det sagt. Och jag hoppas hoppas att jag tar mig ur det här snabbt, att jag kan få tillbaka mitt friska huvud för så här vill inte jag leva. Därför tänker jag iallafall försöka hålla mig borta från att skriva om träning och mat så mycket det går för jag vill absolut inte trigga någon eller förmedla något som inte är "jag" egentligen.
Kram på er och ta hand om er. Börja a.l.d.r.i.g med dumma dieter (ja c9 ÄR en sån diet tillexempel och kan leda till en ätstörning även om man inte tänker på det då). Ni är vackra och unika som ni är och förtjänar all kärlek och mat i världen! ♥
.
