att känna sig som en liten rädd mus
Jag känner att jag bara måste skriva av mig lite, det känns alltid lite bättre då!
Nu när jag kommit igång med träningen vill jag också berätta lite om den jobbiga biten som jag upplever det just nu. I ungefär 6 månader har jag varit borta från gymmet och nu är det alltså 1 månad sen Lennox föddes. Det konstiga är att jag känner mig i princip lika stark som innan graviditeten, dock har jag ju inte kört mage eller ben än, så vi får väl se hur det känns då. Det är iallafall en fantastisk känsla att orka lika mycket vikter som innan. Men det jobbiga då? Jo den psykiska biten. Det är så enormt ovant att gå in på gymmet och inte känna igen sig själv i spegeln. Att se en kropp som man inte känner sig nöjd med. Innan gick jag alltid i bara sporttop och träningstights och var stolt över mig själv, nu känner jag mig som någon som stryker längs med väggarna.. Och så tittar på jag på alla runt om, på alla dom där som jag brukade vara. Förstår ni hur jag menar? Och ja jag vet att det gått 1 månad sen en förlossning och en graviditet, jag är ju egentligen "tidig" med att komma igång men ändå känns det jobbigt, jobbigare än vad jag trodde att det skulle kännas. Helt plöstligt är jag ju tillbaka där jag började för två år sen? När det känns såhär är det bara att ta tre djupa andetag och rikta blicken framåt, inte titta på alla andra. Fokusera på att jag gör allt jag kan.
Förhoppningsvis släpper alla dessa känslor snart, vill ju inte känna såhär! Ja jag vet att det här blir superytligt, det får ni stå ut med. Många mammor känner nog igen sig efter en graviditet, att hitta tillbaka till sig själv och allt det där.
.
